Storrudornas sjö - en tillbakablick

För undertecknads del startade fisket i Paviken och Västergarnsån under 80-talet. Framförallt var det ån som drog. Där metade vi mört och sarv, spinnfiskade abborre och gädda.

Specimengängen hittar fram
Men så ... Ett par anmälda rudor från området hamnade i fiskepressen. Specimenfiskare med ögonen på skaft var förstås inte sena att notera det. Vem eller vilka som var först är svårt att avgöra. Det är inte heller helt enkelt att veta exakt när det brakade loss ordenligt. Men efter 1988 års rekordruda på 2 456 gram (som pulvriserade det tidigare rekoret) tog det fart.
   Flera specimenrävar styrde kosan till Gotland och Paviksområdet. På den här tiden fanns det inget generellt fisketillstånd i Paviken. De flesta fiskade i ån, eller smet upp i Paviken för lite mer eller mindre lagligt fiske. Några pratade med markägarna, andra fiskade utan att bry sig.

Palle Sköldblom med en tvåkilosruda från tidigt 90-tal.	Mats Gremlin med fin Paviksruda från nutid.

Nynäshamnsfiskaren Peter Zetterberg, med kamrater gjorde några lyckosamma pass på våren 1990. Så lyckosamma att de knep tyst om det hela eftersom de tänkte återvända och, som Peter säger, "göra rent hus på listorna". De rapporterade inte ens storfiskar på en bra bit över två kilo eftersom de visste att det fanns större. Men fler metare, däribland Jesper Olsson, hade redan fått nys om vattnet och la ett icke oansenligt antal pass bland storrudorna.

Ett nytt, makalöst rekord
Men på slutet av sommaren 1990, överlistade Zetterberg en makalös fisk - en ruda på hela 2 963 gram (ett rekord som för övrigt skulle stå sig i 14 år!). Om det inte redan hade spritt sig att Paviken hade potential så körde det igång ordentligt nu. Under några tidiga år på 90-talet fylldes storfiskregistreringen och specimentävlingarna med rudor från Paviken.

Peter Zetterberg med sin makalösa fångst.	Micke Söderman betraktar sin nyfångade storruda.

Smolk i bägaren 
Men invasionen, av både seriösa och mindre nogräknade fiskare, gjorde fisket sämre. Dessutom tröttnade markägarna på nedskräpning, olovligt fiske och allt där omkring. Så Paviken stängde som fiskeplats på grund av några misskötsamma och ignoranta individer. Dessutom finns det flera trovärdiga uppgifter om hur (namngivna) fiskare faktiskt stal rudor från Paviken för att transportera dem över Östersjön till sina fastländska hemmavatten. Det är givetvis olagligt och oerhört egoistiskt på alla sätt och vis. Vi får hoppas att det är slut på den sortens idioti.

Naturreservat och fiskeförbud
1994 blev Paviken naturreservat. Sedan dess har det också varit fiskeförbud i sjön och ån ner till landsvägen under 15 mars - 15 juli. Vid återkommande tillfällen har "sportfiskare" ignorerat förbudstiden, vilket framöver kommer att kontrolleras hårdare och anmälas. Det är tack vare vänliga markägare och länsstyrelsen som vi får fiska i sjön. Det förtroendet får inte missbrukas.

Carl-Johan Månsson och två 90-talare.	Två tjocka rudor från C-J:s svit.

Utvecklingen pekar nedåt
I begynnelsen var något tiotal rudor ingen ovanlighet för metarna. I dag är det snarare en enda ruda, eller i bästa fall ett par stycken på en eller två dagars fiske som är målet. Att fångsterna bara är en spillra av det tidiga 90-talet har säkert många orsaker.

Antalet rudor har kanske minskat, men vi har ingen exakt kunskap i dagsläget (hjälp oss därför att rapportera alla fångster). Minskad vattenvolym och ändrad ekologisk balans i sjön kan ha påverkat fiskarna. Sker det någon bra återväxt? Eller är det samma gamla rudor vi fiskar på? Det finns många frågor som behöver svar.

Svårfiskat
En bidragande orsak till att det är svårt att fånga rudorna är att sjön hyser oerhörda mängder sutare och sarvar. I konkurrensen kan rudorna ha svårt att hinna först till både matbordet och din krok. Konkurrensen om födan kan möjligen också bidra till att rudorna inte blir lika trinda och runda som många av de tidigare fångade fiskarna tycktes vara. Men fortfarande är det mest indicier och spekulationer när det gäller rudorna. Antalet sarvar och sutare är däremot inga indicier! Det är också ett faktum att det inte finns lika många platser att fiska från på den mycket grunda och vass- och agtäta strandbrinken. Det försvårar givetvis jakten på storrudorna. Dessutom är det förbjudet att fiska under den period som de flesta håller för bästa rudatiden - nämligen sena våren och försommaren.

Ett nytt rekord
Men samtidigt som antalet fångade rudor tycks ha minskat så har det ju också kommit upp några riktiga superfiskar under de senaste åren. Kristofer Smeby fångade 2004 den första rudan som nådde trekilosstrecket. Exakt 3 000 gram tung var den. Rekordet skulle stå sig till sommaren 2010 - då Rickard Linderot lyckades lura ett par rudor, där den största vägde 3 070 gram (53 cm).

Men undertecknad knep så en fisk som, mindre blygsamt uttryckt, sopade mattan med de tidigare rekorden. I slutet av juli 2012 nappade nämligen en 53 cm lång ruda med ett omfång som var över 50 cm och en synnerligen välfylld buk. Vikten på en sådan fullproppad firre blir en hel del ...
I det här fallet hela 3 490 gram! Hur stora kan de bli egentligen?

Men, de flesta vet väl numer att en DNA-analys visat att fiskarna är hybrider. Läs mer HÄR.

Kristofer Smebys f.d. svenska rekord	Linderots f.d rekord - 3 070 gram

Den största hittills. En hybrid på 3 490 gram.

Tack för fotolån: FK Alcedo, Palle Sköldblom, Mats Gremlin, Carl-Johan Månsson & Kristofer Smeby.
Tack också till Peter Zetterberg, Palle och C-J som generöst delat med sig av sina fiskeminnen.

 © Paviken.se  •  Foto & text (om inte annat anges): Nicka Hellenberg