Rudor, silverrudor och hybrider på Gotland
[Text av Nicka Hellenberg/Peter Grahn]
Rudor, silverrudor, guldfiskar eller hybrider? Peter Grahn och Nicka Hellenberg har ägnat åratal med att fundera, analysera, kommunicera och försöka finna svar på gåtan.
Nu - efter all nerlagd tid och tankemöda har svaret kommit. Med hjälp av DNA-prov, utförda av forskare på Södertörn högskola vet vi äntligen vilken art rudorna i Paviken tillhör. Dessutom har vi konstaterat att det finns en ny svensk art på Gotland - silverruda [Carassius gibelio].
I slutet av 1980-talet vallfärdade landets specimenmetare till gotländska Paviken för att meta gigantiska rudor. 1990 fångade Peter Zetterberg en ny rekordfisk på 2 963 gram och debatten om Pavikenrudornas avvikande utseende var igång. Var de stora, bleka och inte så högryggade fiskarna verkligen rudor? Var de silverrudor eller guldfiskar? Peter Grahn analyserade en fisk som dock visade mest rudakaraktär. Men rudors genetik och utseende är en problematisk historia. Det räcker inte med att räkna fjäll och titta på fenstrålar.
Två olika sorters rudor?
Ungefär samtidigt som britten Alwyne Wheeler fann att en potentiell engelsk rekordruda var en förvildad guldfisk kontaktades Peter av specimenjägarna Micke Puhakka och Leif Öster. De presenterade foton och uppgifter om att det fanns två typer av rudor i Paviken: en klassisk, högryggad och mässingsglänsande. Och så en större typ, över två kilo, slankare, men betydligt ryggbredare och med gråaktig färgton. De rudalika fångades vegetationsnära, nappade försiktigt och kämpade svagt. De större, silvergrå höll till i mer öppet vatten, nappade oförsiktigt och kämpade som små karpar.
En katt bland hermelinerna? Eller en ruda bland silverrudorna/hybriderna? [Foto: M. Puhakka]
Peter for till Paviken och detaljgranskade över 20 rudor för att bekräfta förekomsten av silverruda.
− Ingen såg ut som en typisk silverruda. Inte heller som klassisk ruda.
De exemplar Peter dissekerade hade högt antal gälräfständer, vilket pekar mot silverruda. Mest såg de dock ut som hybrider. Fast vid den tidpunkten fanns inga kända korsningar beskrivna.
Det dök upp förvildade guldfiskar i Danmark, svensk expertis trodde inte på hybridteorin och Peter saknade avgörande bevis (DNA-analys).
I början av 2000-talet avtog fisket i Paviken. Återflyttade gotlänningen Nicka Hellenberg, la dock väldigt mycket fisketid i sjön och funderade kring rudornas ursprung − speciellt när han själv fångade en bjässe på 2 875 gram och Kristofer Smeby satte nytt rekord på 3 000 gram.
2005 presenterade ett forskarlag, under ledning av Bernd Hänfling, rön om stora mängder hybrider mellan ruda och förvildade guldfiskar i England. DNA-analyserna visade också att de kunde bilda flera generationer, och tecken fanns också på återkorsning med endera föräldraarten, så kallad "backcrossing", vilket kunde tala för fenomenet introgression − genvandring (mer om detta begrepp längre ner på sidan).
Äta hattarna − eller få rätt?
Nicka och Peter fortsatte diskussionerna om hur Paviksgåtan skulle lösas. Peter kontaktade Hänfling, som var intresserad av att göra en DNA-analys, men tiden rann iväg.
Nicka sände ett par ”pavikare” till danske fiskexperten Henrik Carl, som klassade dem som förvildade guldfiskar. Nicka och Peter höll inte med, men vacklade i slutsatserna.
− Så metade Nicka upp några mystiska rudor i ett annat gotländskt vatten, som fick oss båda att studsa till. De här såg ut som riktiga silverrudor!
Nickas mystiska fiskar ... Inte från Paviken.
DNA-analys inleds
Peter åkte till Gotland och lyckades håva yngel, som var snarlika guldfiskungar och som efter tillväxt i akvarium såg allt mer ut som silverrudor! En DNA-analys behövdes nu definitivt. Möjligheten till en sådan kom genom att ett projekt om den svenska rudans genetik och ursprung startade på Södertörns högskola. Den ansvariga zoologen, professor Håkan Olsén, sökte referensexemplar till analyserna och kontaktade Nicka, som hade samlat på sig prover från ett antal Paviksrudor, däribland Rickard Linderots nya rekordruda på 3 070 gram. De avancerade analyserna (mitokondrie-DNA och mikrosatelliter) inleddes.
− Efter första analysvändan gick vi ned för räkning och letade efter de hattar vi lovat äta om Pavikenfiskarna inte var hybrider. Resultaten visade enbart på gener från Carassius gibelio, silverruda.
Men vi slapp äta hatt.
De djupare analyserna gav den slutliga bedömningen – samtliga analyserade Pavikenfiskar (från 1997, samt från 2009-2010, däribland det tidigare svenska rekordet) är hybrider!
.
Silverrudan ställer till problem
Silverrudan har under senare år spridit sig starkt längs kusten av de baltiska länderna, ända upp till Finska viken. Den är en invasiv art som verkar kunna tränga bort den vanliga rudan. Det finns uppgifter om att fler svenska vatten innehåller silverrudor och/eller hybrider – inte bara sådana som tanklösa sportfiskare flyttat från Paviken. Förvildade guldfiskar tycks också uppträda i en del små vatten.
Hur och när silverruda kommit till Gotland är oklart. Östersjöns betydelse som handelsled är välkänd. Att silverruda fördes till ön för länge sedan vore inte så märkligt. Införseln kan också ha skett mycket senare, eller så har de helt enkelt simmat hit på egen hand …
Nicka, som är storfiskregistrerare för Sportfiskarna, får också en nöt att knäcka. Hur hanterar man rekord och fångster av ruda i vatten där det är känt att hybrider lever? Mer information följer framöver.
Om släktet ruda
Den vanliga rudan Carassius carassius tillhör släktet Carassius inom ordningen karpfiskar, Cypriniformes. Andra arter inom släktet är Carassius gibelio (silverruda) och Carassius auratus (guldfisk). Viss diskussion råder dock kring identiteten hos de båda sistnämnda. Somliga forskare menar att silverruda och guldfisk är separata arter, medan andra anser att silverrudan är en triploid guldfiskform. Samtliga ”rudor” bildar hybrider sinsemellan och med den närbesläktade karpen Cyprinus carpio.
Om hybrider och introgression
Sven O Kullander (PhD, Associate Professor
Swedish Museum of Natural History) beskriver det svåra ämnet om
skillnaden på hybrider och introgression så här:
"Kort skulle jag vilja beskriva det som att hybrider har tydliga egenskaper från bägge föräldrarna, och företrädesvis hittas i en hybridzon mellan föräldraarterna.
Introgression är resultatet av en genförändring vid ett enstaka eller ett fåtal parningar över artgränserna för länge sedan [...]. Introgression är nog vanligare än man tror. Poängen är att individer av en art som har enstaka gener från en annan ändå är samma art som från början, medan individer i hybridpopulationer inte kan artbestämmas alls [...]."
Äkta ruda från Gotland, om än av litet slag.
 Peter Grahn med en silverruda (Carassius gibelio) från Rhône.
 En gotländsk silverruda. Fångad och fotograferad av: Peter Grahn
Stora rudor? Hör av dig!
Södertörns högskola är mycket intresserade av att analysera stora rudor. Hör av dig till Håkan Olsén på hakan.olsen@sh.se så får du veta mer. Det går också bra att mejla info@paviken.se i ämnet.
Läs mer:
Södertörns högskolas rudaprojekt – www.carassius.info
| 
